eljestfredrica

Imorse var det föreläsning kl 9 och jag var lite sen med att börja cykla till Universitet på grund av att det känns som år sedan jag var tvungen vara uppe så tidigt. Vilket också gjorde att min hjärna inte heller hade hunnit komma igång så tidigt på morgonen.
Kör iallafall ganska högt cykeltempo för att inte komma för sent och för att få upp lite värme eftersom det nu i Umeå börjar bli för kallt att bara ha tunna strumpbyxor på sig.
Tar mig till universitetet och tänker jag ska parkera cykeln där jag alltid parkerar. När man svänger för att ta sig till den parkeringen brukar det alltid vara en stor vattenpöl som jag brukar köra runt eftersom jag ännu inte har köpt några stänkskärmar. Ser på långt håll att det inte är någon pöl idag och sekunden jag svänger inser jag att det är ju för att vatten blir is när det är nollgradigt.
Gör världens vurpa och landar på höften. Jag ligger kvar lite för att känna om jag har gjort mig illa men det känns lugnt och några snälla tjejer från klassen kommer och hör om det gick bra. Vilket det gjorde, bara ett par trasiga strumpbyxor och lite skrubbsår, skulle nog ha valt jeans imorse.

För bara ett halvår sen hade jag snabbt hoppat upp och tittat mig runt så ingen såg och skämts jätte mycket, hur pinsamt är det inte att falla med cykeln liksom. Nu hade jag inte kunnat bry mig mindre om det, vilket känns som ett sjukt bra, är ju dumt att skämmas över något sånt, olyckor kan ju hända alla. Kanske jag behövde mig den här kraschen för att se att den personliga utvecklingen inte stannat av den har bara inte haft något tillfälle att visa sig.

 Det är min första krasch med cykeln och det är därför jag inte cyklar på vintern, det är livsfarligt. Men betyder då detta att det är vinter?